Ett år som passerat

Mycket händer på ett år.
Det har det såklart även gjort här.

För ganska snart exakt ett år sedan lämnade jag Tvååker och flyttade hem till Lundahgen igen.
Varför? av flera olika anledningar såklart, men den största var att jag höll på att köra mig själv rakt in i väggen. Jag förstod det nog inte riktigt själv till en början, precis som det är för de flesta när de ”går in i väggen”, om jag förstått det hela rätt.

Jag är otroligt tacksam för de medmänniskor jag hade runt mig där och då, och som hjälpte mig på alla olika sätt och vis att komma ur det.

Jag är ändå tacksam för den prövotiden i livet, jag lärde mig otroligt mycket. Det som hände under den här perioden var att jag tröttnade på att satsa på mina hästar, jag tröttnade på hästar över huvud taget.
Jag gjorde absolut mitt jobb, men det var inte mer med det, jag hade inte mer att ge.
Efter en tid så insåg jag att jag inte levde som jag lär.
Du ska ha häst för att det är roligt, du ska tävla för att det är kul och att det ger dig glädje.
Min glädje var försvunnen.

Jag släppte ut mina tävlingshästar på bete hos min mamma, de fick helt enkelt en längre naturlig paus.
Under tiden undervisade jag, eller red mest ut i skogen. Jag åkte häst de dagar jag fann lite lust.

Jag fick frågor om mina hästar var skadade, eller fick jag ens frågor, det var mer ”vad har hänt med dina hästar?”, eller varför jag inte tävlade.
Jag ville helt enkelt inte. Glädjen var borta, jag hade ingen energi.

Jag red Lag SM, laget tog guld. Det var kul. Inte guldet i sig, utan gemenskapen. De där glada härliga tjejerna och killarna som rider för att det är roligt. För att vi älskar våra djur.

Jag bestämde mig sedan, ganska sent att åka med tre av hästarna till Strzegom i Oktober. Jag valde att gå ner och rida en lägre klass med Kvadrat, och gå upp en klass med Kaminskij. Alla tre gick 3*, ja Caliber var med han också.

Mina hästar gjorde en fantastisk tävling. Och jag är säker på att det berodde på att jag åkte dit utan press och förväntningar.
Kaminskij slutade tvåa, Kvadrat nia och Caliber 21a av 75st.
Det var 8 ekipage felfria inom tiden i terrängen, jag var tre av dem.

När jag kom hem från Polen red jag sedan en hopptävling med Koordinat, 110cm och 120cm, bara för att det skulle vara roligt. Han vann båda två.

Jag presterar inte om jag inte känner glädje.
Att vara i eliten och hela tiden behöva bevisa för alla att man har där och göra är otroligt påfrestande och man tar ibland beslut man inte är så stolt över.
Under min tävling i Polen bestämde jag mig för att 2020 skulle bli ett mellanår. Ett år där jag tävlar det jag vill och känner för, och för att det passar mig och mina hästar.

Sedan kom Covid 19, Corona. Hela ryttarsverige blev galna för att de inte kunde tävla.
Jag brydde mig inte. Lägligt och passande för min del faktiskt, jag skulle ändå ha ett mellanår.

Istället har jag hittat en hopptränare till, som jag har fått otroligt bra förtroende för. Jag har också tränat flera gånger för Bo Jenå, jag har debuterat Prix St. George nu när tävlingarna kom igång. Något jag aldrig trodde skulle vara möjligt med Koordinat.
Och nej, våra poäng är inget att skryta med, men jag gjorde det för att jag kunde, och för att det var roligt.
Att det är långt kvar för oss att sprattla runt som de riktigt fina dressyrhästarna gör, gör inget för mig. För jag kan göra så mycket annat med min häst än vad de kan. Tillexempel rida runt i full fart i skogen barbacka i grimma och grimskaft. DET är roligt!

Arkivbild på mig och Kaminskij i våra glansdagar.
Det här inlägget postades i Dairy. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *