Nystart eller en ny start. Välkommet 2018.

Såhär lite drygt två veckor in på nya året, en veckas semester och en tävlingsplanering senare är jag nu redo att summera 2017 och sedan ta det stora klivet över till det nya året.

Ni som följer mig på nära håll vet att 2017 inte har varit mitt år.
I stora drag så började det med både min egen hälsa samt Koordinats (Dino) inte höll alls. Jag tampades med diskbråcket och det tog tid för mig att komma igång, och Dino blev opererad i sitt framknä med en prognos på 50/50. Helt klart en omotiverad start. Dessutom hade Kvadrat en mindre skada under vintern för att sedan under våren dra på sig en överansträngning.
Jag fick också ta bort min kära Elco på grund av återkommande senskada, trots att jag följt alla konstens regler och lite till för att han skulle hålla. När väl sommaren kom, Kvadrat var på G på riktigt och man anade ett litet ljus i tunneln på Dino (efter kraftigt återfall och tre veckor på sjukhus såklart) så skadade sig Top Girl (Luddan).
Under betessäsongen, eller rättare sagt när det var dags för igångsättning så var min ena fyraåring halt, den andra hade växtvärk och den tredje… ja han var i alla fall fräsch och extremt laddad på jobb. Men så hade vi tvååringarna, och kanske det mest tragiska under hela året. Keewaywin, (Kevin) fick under betet utslag likt nässelutslag. Något som vi senare trodde var allergi, men efter antal biopsier visade sig vara en autoimmun sjukdom. Vi provade allt, men dessvärre gick hans liv inte att rädda.

Jag har många gånger under det gångna året mantrat ”Det är kul att ha häst, det ÄR kul att ha häst”. Men faktum är att 2017 var ett VÄLDIGT tufft år.
Men, Det innehöll också många bra händelser. Allt ont för något gott med sig. Jag hade inte hittat Shiralee Imperial (Tassen) om det inte var för att Luddan gick så fantastiskt bra i början på året och i samband med att jag fått ta bort Elco, annars hade jag aldrig läst annonsen. Jag provred på vägen hem från landslagsträningen, och han var perfekt! Exakt den typ av häst jag älskar. Att han sedan vann Breeders för fyraåriga fälttävlanshästar är mer än vad jag kunde önska.

Hade det inte varit för talanguttagningen med unghästarna hade jag inte hittat Ragnar. Ragnar med stort R, mannen som fått mig att bli snäppet bättre i hoppning, han som fått mig att rida felfritt på Luddan i 120 – och bli placerad. Han har också fått mig att ta steget upp i 130cm med Kvadrat och avslutade säsongen med en placering även där.

Jag köpte också två röda djur till, först in var Caliber. En (då) sexårig valack från Tjeckien. En häst som har ALLA kvaliteer, men en lång väg att gå för att bli en optimal fälttävlanshäst. Vi hann i alla fall med en terrängträning, och den gjordes i november, så han har åtminstonne sett några typhinder så som grav, bank och vatten innan ”vintervilan” tog över. Hans ”vila” bestod av att ridas ut. Han är än så länge extremt fjantig och mesig. Så ja, än är han inte perfekt.
Det andra röda djuret som kom in i mitt, och Alexanders liv är Balder, en nu 6 månader gammal valp, en Vizsla såklart, så nu är livet mer galet än med bara Latimor vid min sida.

Fokus under hösten la jag på Kvadrat, han fick gå tre stycken 2* klasser för att förbereda honom för sin 3* debut, som jag planerar att göra i Maj i år. OM allt går som det ska såklart. Det är å andra sidan sällan plan A håller från start till mål, men man måste börja någonstans.

Jag har såklart på grund av alla skador och sjukdomar under det gångna året funderat och analyserat hur mitt träningsupplägg kan bli ännu bättre, och ännu mer förberedande för hästarna än tidigare år. Inom ridsporten så lär vi så länge vi lever, och håller på med dessa fantastiska djur. Det är liksom det som är tjusningen med sporten.

Långsamt på väg tillbaka är även Dino, han har under gårdagen gjort sitt första riktiga hopp-pass. Något han fullkomligt älskade. Än så länge håller vi oss på 80-90cm. Men jag är glad för varje stund jag får ha med honom igen.

Luddan infinner sig i skrivande stund på rehab med tillgång till Aquatrainer (Vattenband) och vibrationsgolv, och en hel del andra finesser, sådant som jag inte har hemma. Det ska bli otroligt spännande att följa den här typen av rehab på nära håll.

Jag har också sålt en häst, Tailormde Action, min svarta prins. Han har nog, om jag ska erkänna, hamnat hos den bästa tänkbara. Hos Eva, vars häst Cahlima jag hjälpte till att förmedla får han verkligen stå i centrum, vilket han inte fick hos mig, och det känns så bra i hjärtat.

En fantastisk nyhet är också (för er som inte redan läst på instagram) är att jag har fått en ny samarbetspartner – Erreplus och Gunilla. Dessa sadlar hade jag förmånen att prova till och från under 2017 med hjälp av Gunilla, och jag kan inte riktigt med ord beskriva hur tacksam jag är för det här. Inte nog med att jag sitter bättre, jag får även en extremt detaljerad hjälp, med jämna mellanrum att kolla av att sadlarna fortfarande ligger i balans och med rätt stoppning, eller vad det nu kan vara för annat problem eller fundering man kan stöta på, på vägen. Helt fantastiskt!

Med dessa ord avslutar jag här med 2017 och tar officiellt klivet in i 2018, vi börjar med en hoppclearround på söndag.

Det här inlägget postades i Dairy. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *