Vägen till trestjärnig klass.

Tanken har slagit mig många gånger, men framförallt flera gånger denna helgen.
Just nu sitter jag i mörkret i lastbilen medan Karolina kör och jag ska försöka sammanställa detta utan att det blir en hel uppsats.
Vi har tillbringat vår andra långresa ihop. Den första var för två veckor sedan och den bar av mot Belgien och Waregem där vi red CIC2* klass, denna gången mot Strzegom i Polen.
Vår sport, hobby, livsstil, ja kalla det vad du vill men den är unik. vi träffar så många människor från olika delar av världen, och på något sätt så sätts vi lixom ihop. Man finner nya vänner, får nya erfarenheter och delar många nya upplevelser tillsammans. Allt detta genom våra hästar.
Jag hade aldrig fått en sådan ny härlig vän som Karro om det inte vore för vårat brinnande intresse att ständigt bli bättre på det vi gör och drivet av att tävla.
Vi sliter i dagar hemma för att ha råd att göra dessa konstiga resor och tävlingar, vi väljer hellre en lerig åker i Polen framför solsemester eller skidresor i Alperna. Visserligen var denna tävling i strålande sol, 20 grader och färgsprakande löv som sakta singlade ner från träden, alltså otroligt vackert och inte ett dugg synd om oss.

Det här året har inte riktigt gått i en gräddfil direkt. Jag har stått vid flera vägskäl och det har inte alltid varit enkelt att ta rätt väg. Jag vet faktiskt inte heller om jag tagit rätt väg, men det är just nu i efterhand jag inser att de beslut jag tagit, alltid har fört något bra med sig. Så även denna helg, eller vecka. Vi alla som vill någonstans med vår sport, har inte en gräddfil hela vägen. Har man tur får man åka i den ett tag, men det varar inte för evigt.

Mitt år har varit fullt av skador och sjukdomar, både på häst och mig själv, men får avslutas på bästa sätt.
På bästa sätt vore i mångas ögon att åka hem med ett första pris, eller åtminstone med en topp-tre placering.
I år har jag inte åkte hem med en enda placering av mina internationella starter, nej jag har inte ens varit nära. Men, jag har lärt mig så mycket mer om min häst, om mig själv och vår kapacitet ihop.
På pappret ser våra starter ”krokiga” ut, kanske rent utav sagt dåliga.Men det gör mig inget. Det som syns på ”utsidan” återspeglar inte alltid det som skett eller håller på att ske på insidan.
Igår red jag i mål med ett enormt stort leende på läpparna efter Kvaddens hittills svåraste terräng. Och ja, vi hade med oss en utspringning på hinder, men man kan vara lycklig ändå.
På pappret ser 20 straff dåligt ut, men de 20 straffen kan ha kommit till på olika sätt. Något du inte ser på ett papper.
Han hoppade hindret klockrent på andra försöket, och jag behövde inte ens fundera på att ta alternativa vägen, vilket hade varit det mest naturliga. Istället lärde han sig väldigt mycket, en dyr träning helt enkelt.
Att sedan tillägga att han hoppade felfritt idag, första gången han går banhoppning efter en terräng, ger mig ett viktigt kvitto för att jag tränat honom rätt för ändamålet. Han visade enorm styrka och vilja. Jag kunde inte märka av att han gått en terräng på över 8 minuter och hoppat en bana på närmre 40 språng dagen innan. Det är en stor vinst i sig för mig.

Med dessa starter under hösten tillsammans med Kvadrat så känner jag att jag är på väg mot 3-stjärnig klass igen. Det blir i så fall min fjärde häst att ta upp på den nivån, på bara sex år. Det är en seger i sig. Att det dessutom är tredje hästen jag utbildat från scratch gör segern ännu större, men man ska veta hur många år, och tid det ligger bakom. Hur många långväga, pris- och prestige-lösa tävlingar det ligger i grunden. Vikten av att få göra ”fel” så man kan få lära sig att göra rätt. Att man tillsammans blir sammansvetsade och inte bara fysiskt starka utan även psykiskt.

Vägen till att rida trestjärnigt är inte spikrak, inte ens i närheten av asfaltsjämn, utan den är full av gupp, hålor och vägskäl. Och vi stöter alla på dem av någon anledning, det finns en mening med dem också, men vi kanske inte förstår dem till en början.
Jag vill passa på att tacka alla som hjälper till på den här krokiga knöliga vägen, utan er alla så hade min väg troligen varit ännu mer krokig.
Tack.

Kvadrat CIC2* Langenhagen 2017

Det här inlägget postades i Dairy. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *